Jag går till skolan trots att jag inte vet vad vi jobbar med riktigt. Kanske just därför. Himlen är regntungt grå och det är en dag med ett ångestnystan i bröstkorgen som jag inte vet hur jag ska nysta upp. Med de numera synbart slitna hörlurarna på huvudet och ryggsäcken hängande bakom mig går jag, till ett av husen på campus jag inte tidigare har gått in i. Det är ett fint hus, känns modernt och har trevligt ljus, och jag tänker att det är synd att vi inte har fått vara här tidigare.
Det generella temat i den här delkursen är interpersonell analys - så mycket har jag ju förstått - men jag vet inte hur man gör riktigt. Det är två veckor kvar till tentan, då ska det sitta. Det är någonting som stör mig, att inte förstå. Jag vill ju kunna från början, om det går, men det gör jag inte. Inte nu. Men det är som min vän E sade att hon hade fått höra: Man kan inte kunna innan man har gjort det. Jag har också fått höra det, men nu var jag mottaglig och det gick nästan in. Nästan. Jag övar på att inte vara så hård mot mig själv.
Krönikan publicerades i dag. Jag satt med adrenalinpåslag ett tag innan kroppen uppfattade att det inte är en fara eller så stort event. Det bara är och det är dessutom enkom positivt. Men såklart så har jag läst texten igen och ser förbättringspotential. Inser att det är en styrka som i många fall kan vara en brist - att inte bli nöjd med sina texter. Men jag jobbar på det, också. Det är ju en del av skrivandet, att utvecklas och att vilja utvecklas vidare.
Kanske kommer ångesten att stillas när jag förstår vad jag gör i skolan och till nästa gång jag får en text publicerad. Är det någonting livet har lärt mig så är det att det mesta ordnar sig, så jag tror på det.
Det ordnar sig.